Att förstå hur den mänskliga hjärnan fungerar har varit centralt för forskning så länge som man ägnat sig åt forskning. Det gäller inte minst hur beroenden påverkar hjärnan. Därifrån är det sedan lätt att komma in på hur spelande påverkar hjärnan. Sedan länge har man kunnat fastställa att det finns en tydlig koppling mellan spelande och beroende. Hur fungerar det egentligen mer detaljerat? Vad är det som är så beroendeframkallande med spelande? Det är dessa frågor du kan läsa om nedan.

Roulettehjul

Tidigare tvångsbeteende – nu ett beroende

Tidigare har överdrivet spelande ansetts vara ett tvångsmässigt beteende. Det enligt det psykiatriska samfundet. Redan på 80-talet skedde dock en förändring. Då uppdaterades ”the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders” och i den uppdateringen ändrade man denna typ av spelande från att vara vara ett tvångsmässigt beteende till att vara ett problem som har att göra med brist på att kunna styra över sin impulskontroll.

Det var först i maj i år som det ändrades på allvar igen. Nu blev ”American Psychiatric Association” att överdrivet spelande faktiskt kan anses vara ett regelrätt beroende. Det här har haft en väldigt stor påverkan på hur man ser på just spelberoende. Anledningen till att man ändrat detta överdrivna spelande till att anses vara ett beroende är att man nu har en bättre förståelse för biologin bakom formandet av ett spelberoende.

Det här har så klart också förändrat hur man behandlar spelmissbruk. Idag är det nämligen jätteenkelt att få tillgång till hasardspel. Det är en verklighet man måste förhålla sig till. I USA uppger fyra av fem amerikaner att de spelat någon gång i sitt liv. Det är också tydligt att spelandet är ett problem för en väldigt stor del av den amerikanska befolkningen. Runt två miljoner personer i USA beräknas ha ett regelrätt spelmissbruk. Dock tros ungefär 20 miljoner amerikaner ha ett förhållande till spelande som gör att deras liv påverkas på ett ordentligt sätt av det.

Drogmissbruk och spelmissbruk närmre besläktat än man tidigare trott

Skillnaden nu är att man kunna föra i bevis att det finns väldigt stora likheter mellan att vara beroende av diverse droger som att vara spelberoende. I mitten av vårt kranium finns det nervbanor som också är känt som belöningssystem och som lyckas knyta samman delar av minne, rörelse, njutning och motivering. När vi gör något som låter oss överleva och därmed föra vidare våra gener så skjuter neuroner ut signalämnen så som dopamin, något som ger oss en känsla av tillfredsställelse. När centralstimulantia brukas så får kroppen mängder av detta dopamin. Belöningssystemet kan faktiskt utge så mycket som 10 gånger så mycket dopamin jämfört med det normala. Det är här man kan jämföra drogberoende med spelmissbruk. Man menar att spelmissbrukare har problem att få lika höga doser av dopamin om man jämför med någon som inte är spelmissbrukare. I det aktuella området i hjärnan är det inte lika hög aktivitet hos en spelmissbrukare som hos någon som inte är spelberoende.

Spelmissbrukare får en mycket sämre impulskontroll. Den som är spelberoende försöker få upp sina dopaminnivåer genom att spela. Det är nämligen svårare att uppleva liknande rusher utan att använda sig av spelande och att ta impulsiva beslut. Det här är väldigt likt hur det ser ut för de som är drogberoende och har svårt att känna en enorm påtaglig lycka utan att ta sin drog.

Shirley är en gammal spelmissbrukare som numera arbetar med andra spelberoende. Hon anger till tidskriften Scientific American att hon inte är emot spelande. Däremot tycker hon det är viktigt att folk förstår att det kan finnas en fara med det. Att för vissa kan spelmissbruk snabbt bli till en verklighet.